Stormen har formligen ryckt och slitit i husknutarna.
Regnet har piskat mot fönsterrutorna.
Slagregn.
Ett tag trodde jag rutorna skulle ge med sig och blåsa rakt in i huset.
Inne har i huset,har Döden funnits,som en mörk skugga.
En av våra killar,med Downs syndrom,håller på att tappa taget om Livet och kämpar tappert.
I natt har det varit Han,Jag och Döden,som "gäckat" oss.......
Min önskan var att han fick somna in,lugnt och stilla.......slippa onödigt lidande......
Kanske också få lämna Livet,i trygghet och närhet av gammal van personal,som Ewan.
Dom yngre töserna,är rädda,oroliga och vet inte riktigt hur man hanterar situationen och jag förstår deras rädsla.
Jag har också varit ung och rädd.
Innan jag började jobba inom handikapp Omsorgen,jobbade jag 17 år på sjukhus.
Nästan varje natt,konfronterades man med Döden.
Man får många erfarenheter.
Respekterar Döden.
Rädd är jag inte.
Åh Ewan det behövs många som du. Tyvärr får många lämna detta liv i ensamhet och det känns hemskt tycker jag, men faktiskt kan döden bli till något vackert med när man får följa någon hela vägen och allt går lugnt och fint.
SvaraRadera